Huset vid vägens slut.

Jag tänker skriva om ungdomsboken "huset vid vägens slut". Skriven av Magnus Nordin som föddes i Täby men enligt min mamma "har levt länge i Tungelsta" som boken utspelar sig i. Den handlar om Joel - de vill säga "jag" eftersom boken är skriven i första persons perspektiv - och hans kompisgäng. Det är en socialrealistisk bok.

Boken är delad i tre delar, inte kapitel utan delar. Del ett, del två, del tre. I första delen utav boken så kan det gå lite segt, men det är därför att alla person- och miljöbeskrivningar ska ta plats, det är jättemycket som ska beskrivas, alla Joels kompisar, "örnnästet", "huset", med mera.

   I del två så börjar det att hända grejer och det vet läsaren själv eftersom man vid det här laget är helt uppslukad av boken, det är inget som är viktigare nästan. Bland annat så kommer en kille som ingen sett förut, är jätterik och säger att han varit i jordens alla hörn. Han heter Jonas och nästlar sig in i Joels gäng innan Joel märker att hans bästa vän aldrig är med dem längre, detta är för att Dagge - Joels bästa vän - vet är det här är bara ett litet stopp på Jonas jorden-runt resa och tycker därför att hans kompisar inte borde ödsla tid på Jonas.

   I del tre så har trestegs-raketen skjutit iväg! Dagge har i del två försökt få med Jonas att gå till "huset" som Joel och hans kompisar varit i i del ett. Jonas vill såklart bevisa att han är något så han antar utmaningen utan att veta vad han går med på. Det slutar med att Dagge vägrar eskortera in Jonas i huset, och nästa dag är Jonas borta och ingen vet vart han gått.

Joel (jag):
Joel är en ganska försiktig person och väldigt snäll (snäll på det sättet som kompisar är mot varann, inte det snäll som till exempel en mormor är), han har en hemsk brorsa som knarkar och rånar.

Dagge:
Dagge är en tuff och en modig person som stor för broderskap in i det minsta. Också är han en rätt så dålig förlorare (sarakasm, han är den sämste

Jag ger boken ∞/10 poäng eftersom den greppar tag om läsaren så att hen inte kan sluta läsa, också därför att miljöbeskrivningarna är så effektiva att man känner sig som en del av Joel (jag), detta stärks ju ännu mer genom att den är skriven i ett första-person perspektiv. Dessutom så är författaren skicklig nog att få oss att bli arga när karaktärerna är arga, skratta när de skämtar och gråta när nåns pappa dör.
   Så den här boken är verkligen en rekommentation.